Hur kom de första mynten till Sverige? | Mynthuset - Mynt, medaljer, sedlar och samlartillbehör på nätet Ingen förpliktelse - 30 dagars full returrätt Logga in Hej Om Mynthuset AktuelltMynt & HistoriaBloggInformationKontakt 040 602 82 60 Logga in Epost: Lösenord Kom ihåg mig Logga in Glömt lösenord? Epost: Send password reminder Din kundvagn är tom. Start /Mynt & Historia /Hur kom de första mynten till Sverige? Hur kom de första mynten till Sverige De första mynten anses ha tillkommit i konungariket Lydien och området Jonien i vad som numera är Turkiet, under senare halvan av 600-talet före Kristus. På 500-talet f.Kr. spred sig användandet av mynt ut över världen. HISTORIEN OM SVENSKA PENGAR Av Lars O. Lagerqvist Fädernas flintyxor och gotiskt guld Hur det började kan vi naturligtvis inte säga med säkerhet. Men går vi till andra världsdelar med mindre utvecklade betalningsformer, kan vi kanske iaktta ett sätt att vara som sammanfaller med vårt - för länge sen. Vi kan påstå att i det verkligt primitiva samhället behövdes inga mynt, knappast heller pengar, om man därmed menar någon form av räkneenhet, som inte är mynt - kaurisnäckor, chokladbönor, silvertenar. I detta ursprungliga samhälle fanns en ren byteshandel - ett rävskinn mot en fiskkrok. Men ju mer utvecklat samhället blev, desto tydligare framträdde behovet av just en räkneenhet. Om alla visste att en björnhud var värd tre stenyxor blev det enklare, och då man sa att älghuden var värd två, började långsamt ett system utformas där det mesta räknades i stenyxor. Så kom ädelmetallerna, som givetvis underlättade ett värdesystem, men koppar och med tiden järn var också begärliga. De gick alla att dela i mindre bitar och kom därför att användas i snart sagt alla situationer. Viktsystemen togs till hjälp. Och så en dag var myntet där, det av fursten/staten/staden utgivna, med kontrollstämpel försedda. Vikt och halt garanterade föremålet, som gjorde allt mycket bekvämare än det hade varit. Låt oss nu konstatera en sak som gäller för allt det vi ska säga i fortsättningen. Myntet var den gången ett värdemynt. Detta innebär i princip, att myntet skulle innehålla metall för just så mycket som det gällde och stämpeln utsade. En liten marginal fanns där för all del, det var statens/furstens förtjänst. Om det står tio kronor på guldmyntet innehöll det guld för drygt nio kronor när det tillverkades. Det accepterades. Men sjönk värdet för mycket, ville den som tog emot det värdesänkta myntet ha mer. Annars blev han ju lurad. Så uppstod inflationen. Denna regel gäller inte längre eftersom vi inte har värdemynt. Men den har gällt de första 2.500 åren av myntets tillvaro på jorden. En annan sak är att myntet kanske kommer att försvinna. Men det berörs avslutningsvis. Silver från Rom och guld från Bysans Vi kan inte säkert säga när våra förfäder kom i kontakt med de första mynten, men att det skedde via andra germanska stammar, som i sin tur tog emot romerska mynt från världsväldet runt Medelhavet och lät dem gå vidare mot norr, får nog anses vara klart. En del kan också ha utbetalats direkt till en eller annan av svears och göters förfäder som haft tjänst i de romerska legohärarna. Det är två sorters romerska mynt som påträffas, i vissa fall blandade med varandra: denarer av silver från kejsartid fram till ca år 220, då en stark myntförsämring medförde att de inte längre togs emot utanför det romerska riket, samt guldmynt. De senare var dels några få av den äldre valör som kallas aureus, dels många av den senare solidus, införd vid 300-talets början av Konstantin den store. De företräds i våra fynd med exemplar daterade från 395 till så sent som Justinianus 1(527-565). De starkt nötta denarer som hittats på Gotland är i några fall blandade med solidi och har därför sannolikt inte importerats förrän på 300- eller 400-talen. Svenska fastlandsfynd däremot är mindre cirkulerade och påträffas utan guldmynt, varför de kan ha kommit hit redan före 220-talet. Någon allmän cirkulation som mynt torde de inte ha haft. De nämnda guldmynten avlöstes i sin tur på 800-talet av en flod av silver från Kalifatet, dvs främre Orienten. De fördes in till vårt land på östliga vägar över de ryska floderna. Under ett par århundraden kom dessa dirhemer till vårt land och främst Gotland i en myckenhet, som gör att väl mer än 100.000 sådana mynt påträffats, även om en del smälts ner. Från senare delen av 900-talet dominerar två andra kategorier av silvermynt importen: tyska feodala och kejserliga pfennige och anglosaxiska pennies, de senare till stor del resultatet av plundring, utpressning och extraskatter. Bland de senare är flertalet slagna under Ethelred II "den vill rådige" (976-1016) och Knut den store (1018-1035), kung av England, Danmark och Norge. Små mynt men svenska Vid uppkomsten av en inhemsk myntproduktion imiterades gärna populära mynt. Olof skötkonung (ca 995-1022) lät tillverka mynt ca 995-1000 i Sigtuna med just de engelska som förebild. De bär namnen på inkallade myntmästare, som skulle hjälpa - tror vi - de svenska gravörerna över de första svårigheterna. Tydligen var dessa engelsmän läskunniga; säkert var inte svenskarna det. Samtidigt som vi på mynten kan läsa uppgifter om Olof och staden samt myntmästarens namn med latinskt alfabet, så finns det rikligt med penningar med helt osammanhängande inskrifter, men som ändå kan förläggas till samma tid och plats (mycket av detta slogs 1000-1020 och längre!). Detsamma gäller de fåtaliga mynt som präglades i Sigtuna under Olofs son Anund Jakob på 1020-talet och som tydligen utmyntades efter 192 penningar på 1 silvermark (ca 210 g, dvs drygt ett gram per penning). Sen kom en myntlös tid nära hundra år. Delvis klarade man sig med det silver som redan importerats, delvis användes kanske andra ting som betalningsmedel: osmundjärn, vadmal, säd. Vi kan inte veta det. Men kort före det påföljande seklets mitt började mynt åter tillverkas. På Gotland, som väl inte får betraktas som helt integrerat med det svenska väldet, präglades små sillfjällsliknande penningar med inskrifter som inte kunnat tolkas. På fastlandet började myntutgivningen i Lödöse ca 1140/1150, men där var det fråga om s k brakteater, dvs tunna, ensidiga mynt, där den positiva utformningen av den ena sidan utgörs av en negativ bild på den andra. Denna typ, som huvudsakligen hade valören 1 penning, förekom in i 1500-talet. Hur såg nu vår gamla mynträkning ut? Vårt sätt att räkna byggde på vikingatidens viktsystem. Den högsta ädelmetallvikten hette mark, indelad i 8 öre eller 24 örtugar. Marken vägde ca 210 g. I Svealand indelades den i 192 penningar (med andra ord gick det 8 penningar på örtugen eller 24 på öret). I västra Götaland och på Gotland, Öland, Östergötland och Småland var det till en början respektive 384 och 288, men under 1200-talets lopp segrade svealandsräkningen på svenska fastlandet och bibehölls till 1776. Länge fanns bara en valör att betala med, penningen (och i begränsad omfattning halvpenning), medan de högre nominalerna var räknemynt. Emellertid föll penningvärdet kontinuerligt genom viktsänkning och inblandning av koppar i silvret. Redan på 1100-talet fick man ut 1½ mark penningar av 1 mark silver och på 1520-talet ej mindre än 20 mark penningar. Praktiskt hade penningen därför redan på 1500- talet spelat ut sin roll och försvann på samma sätt som vi nu systematiskt gör oss av med våra småvalörer. De ersattes med högre valörer. Alla svenska mynt av penningvalör saknar årtalet och ofta uppgift om den kung som låtit ge ut dem. Men genom ett tålmodigt arbete har de som sysslar därmed, numismatikerna, kunnat räkna ut sammanhangen och skapa sig en någorlunda tillförlitlig tabell över utgivningarnas datering. Vanligen bär mynten en symbol eller en bokstav, ibland bäggedera, någon gång en riktig inskrift. Periodvis blev det fråga om tvåsidiga mynt, såsom de kvalitativt dåliga mynten under Magnus Eriksson på 1320-1340-talen som bär folkungalejonet på ena sidan. De tre kronorna återfinns för första gången på frånsidan på en av dessa huvudtyper. Inom kort blev de vårt riksvapen. Tillverkningen skedde på flera ställen eftersom samhället var nästan väglöst och distributionen därigenom underlättades. I Magnus Ladulås testamente 1286 nämndes åtta städer, till vilka vi kan hänföra åtta typer av brakteater med ett M, däribland Jönköping, Nyköping, Skara, Skänninge, Söderköping, Västerås och Örebro; därutöver vet vi att myntning pågått i Lödöse, Stockholm, Uppsala och Västerås. Vi lämnar då Visby åt sidan. Där präglade man mynt under hela medeltiden, såväl på den svenska som den rent danska tiden. Kanske har mynt redan under 1200-talet slagits i Kalmar, i varje fall gjorde man det under 1300-talets senare del, då det finns mynt med denna stads namn. Under Albrekt av Mecklenburg infördes ett nytt mynt, örtugen, ca 1370. Vi har nyss nämnt den som en räkneenhet, men som på andra ställen i Europa kände man starkt behov av en högre nominal. Örtugarna är tvåsidiga mynt, säkert inspirerade av Lübecks witten, och deras inskrift anger kungen, i en del fall myntorten och alltid landets namn. Särskilt vanlig var som åtsidesbild det krönta kungahuvudet - utan karaktär av porträtt och efter engelsk förebild. Det användes till medeltidens slut och även under riksföreståndarna, som satte skyddshelgonet S:t Eriks namn i omskriften. Härigenom blev nationalhelgonets "bild", alltså detta kungahuvud, även Stockholms vapen. Under alla de påföljande kungarna och riksföreståndarna växlade typerna med krönt huvud eller krönt bokstav som de vanligaste men med den skillnaden, att de förra satte ut sitt namn medan de tidiga riksföreståndarna inte gjorde detta. Först Sten Sture d y:s namn återfinns på en del mynt. Tillverkningen begränsades så småningom till Stockholm, Västerås och Åbo (samt under en kortare tid Kalmar). Åbomynten bar under 1520-talet det finska helgonet S:t Henriks namn. Med Sten Sture d y når vi medeltidens slut. Vid sidan av örtugarna och halvörtugarna tillverkade han också, möjligen inte som en del av den ordinarie myntningen utan som extraordinära utgåvor, stormynt av okänd valör år 1512, som emellertid ofta har kallats mark. En annan nyhet var att mynten började bära årtal. Det hade utländska mynt ofta gjort sedan 1400-talets mitt. Örtugar och halvörtugar finns från 1478, 1512 och 1515 men de flesta var fortfarande årtalslösa. En tredje nyhet var en vad vi vågar tro tilltänkt tillverkning av guldmynt - den har möjligen aldrig kommit längre än till försöksstadiet - som berättar att vi är på väg mot nya tider. Utländska mynt i Sverige och svenska i utlandet Vår mynthistoria började med att våra förfäder använde andras mynt långt innan vi tillverkade våra egna; vi fortsatte därmed även sedan vi fått svenska pengar. I detta ligger ingenting märkligt. Så länge penningen var ett värdemynt av silver eller guld, är det självklart att det spelade mindre roll vad som stod skrivet på det. Inskriften var till för att individualisera myntet, men när det en gång var bekant och välkänt, var det för mottagarens räkning ointressant var det en gång myntats. Att de egna pengarna ibland föredrogs, berodde helt enkelt på att dem kände man igen och visste vad de var värda i silver eller guld, medan de utländska, om man inte kände dem, erbjöd ett riskmoment, en fara - man kunde rentav förlora något. Precis samma osäkerhet känner vi idag, när vi besöker ett främmande land och första gången erbjuds dess betalningsmedel. Men sedan vi vant oss, handskas vi med dem - givetvis endast i det landet - som vore det våra egna mynt. Värdemynten innebar något annat. Vi förde dem över gränserna och kunde använda dem var som helst, under förutsättning att det rörde sig om vad man förr i världen kallade "gott mynt". Dagens växelslantar från det främmande landet är obrukbara, bankerna tar dem inte och de slängs i en låda i förhoppning att kunna användas vid ett eventuellt förnyat besök i det främmande landet. (Annat ska det förstås bli med euron efter 2002, sägs det!) Efter denna hastiga men praktiska kurs i allmän myntlära ska vi skynda oss tillbaka till medeltid och begynnande nutid, ehuru de här berörda sederna bibehölls till långt in i modern tid, men allt mindre och mindre, eftersom låghaltigt mynt användes mer och mer för hemmabruk. Om vi övergår till den europeiska medeltida myntcirkulationen, möter vi ett franskt mynt till sin storlek vida överträffande våra små penningar. Det kallas gros (stor) tournois (från Tours i Frankrike) och tillkom just emedan de små s k deniermynten vållade besvär ur räkningssynpunkt. Mot en gros tournois svarade 12 deniers. Medeltiden är full av sådana händelser och vi ska möta dem fler gånger. Myntet efterliknades snart över hela Europa; en viktig sådan var den s k pragergroschen (ca år 1300) i Böhmen (nu Tjeckien) med vidsträckt cirkulation. Guldet i myntad form hade så gott som försvunnit i Västeuropa på 700-talet och återkom först 500 år senare. År 1252 började Florens slå sin florin och 1284 Venedig sin zecchinno, i andra länder vanligen kallad dukat. Båda var typiska handelsmynt med under århundraden så gott som oförändrade bilder, vikt (3,5 g) och halt (23,5 karat). Snart användes de i så gott som hela vår världsdel, imiterades och fick efterföljare. Bland de senare kan nämnas den engelska nobeln (noble) från 1340 med kungen stående i ett skepp ("skeppsnobel") och något senare angeln. Just nobeln var mycket populär och användes i hela Sverige, särskilt i Götaland. Klosterräkenskaperna fördes delvis i nobler, medan peterspenningen, skatten till påven i Rom, ofta växlades till floriner eller dukater, eller rent av växlar. De tyska och nederländska furstarna och städerna slog sina olika guldmynt, kallade gulden (på svenska gyllen), ursprungligen efter italiensk förebild men så småningom med försämrad halt, särskilt från 1400-talets mitt. Allt detta krävde kunskaper av dem som tog emot dem, och vi har då ändå inte nämnt många andra mynt från Europas övriga delar, t ex Spanien. Här trädde växlarna in - de som sysslade med att ungefär som vår tids bankmän byta den ena valutan mot den andra, med den skillnaden att det då rörde sig om värdemynt eller växlar utställda i dylika. Yrket var säkerligen nästan okänt hos oss, men köpmän med erfarenheter av handel på utlandet fick träda i stället. Bättre blev det när det tryckta ordet och bilden kom till hjälp. Ur växlares handböcker sedan början av 1500-talet kan man lära sig, vad dåtiden erlade för de olika mynten vid växling. I dessa handböcker kan vi också inhämta att svenska mynt började tränga ut i Europa. Det var främst riksdalrarna och delar därav, som väl på det hela taget godtogs till sitt rätta värde. Vår markmyntning däremot, med sin lägre halt mera avsedd för hemmabruk, var helt riktigt mindre uppskattad men noteras och avbildas till och med i Frankrike, där man vid ett tillfälle under 1560-talet helt förbjöd det svenska markmyntet från Erik XIV. När 1600-talet tar sin början fanns det dock ganska mycket svenska mynt med i bilden, men, som sagt, huvudsakligen av riksdalervalörer. Att utländska dylika i stor utsträckning cirkulerade i vårt land vet vi från skattfynden, så även i viss omfattning guldmyntet dukat. Då örlogsskeppet Kronan sprang i luften 1676 fanns ombord bland annat ca 250 dukater, varav endast ca 40 var svenska, men mängden holländska och tyska dukater var mycket stor, ja ett fåtal var från Turkiet. Herr Eskils gemak Efter 1521 inträder Sverige i ett nytt skede av sin mynthistoria. Man lämnade mycket av det medeltida, inte minst under utländskt inflytande. Men början var inte lyckosam. Under det tåg mot danskarna som Gustav Eriksson företog detta år präglade han mynt i Hedemora och Söderköping, möjligen också i Västerås, som ju var en gammal myntort. Han slog då två huvudtyper av små, mycket mindervärdiga klippingar, dels i ringa omfattning sådana som omisskännligt var hans egna, men också av en typ som var en ren imitation av dem som Kristian II redan ett par år tidigare börjat ge ut i Malmö och möjligen också senare i Stockholm. Därmed har riksföreståndaren säkert trott sig kunna övervältra kritiken för det mindervärdiga myntet på unionskungen, som han avsatt. Det må i och för sig ha varit riktigt, men kritiken föll ändå tung över Gustav för hans egna mynt. Redan året därpå, då hans ställning var säkrare, började han därför ge ut bättre mynt på ett par platser; från 1523 på ytterligare tre, ehuru kanske inte så rikligt på dem alla. Det rörde sig om Arboga, Uppsala, 5 Västerås och Åbo samt givetvis huvudorten Stockholm, där han intågade som nyvald kung midsommaren 1523. Gustavs regering bjuder på fler myntsorter och typer än någon annan svensk regents. Givetvis berodde detta till en del på den förändring i sättet att se på mynten, som hans regering innebar. Den medförde nya, större enheter, men innebar också att myntningen bedrevs på flera olika platser. De första åren presenterade ingen större valör än ett öre, redan den en nymodighet, men 1528 tillkom i samband med kröningen några mynt av den internationella nominalen silvergyllen och delar därav. Från 1534 började man slå daler (så kallade efter den ursprungliga myntorten Böhmen, Joachimsthal, (”jockumsdaler”, sa Gustav) och denna prägling av detta in i vår tid allmänt accepterade mynt, och givetvis delar därav, skulle fortsätta ända fram till 1871. Därpå följde nästan genast de för inhemskt bruk avsedda markmynten, som slogs i flera nominaler från 2 mark ända ner till ¼ mark, dvs 2 öre. Själva tillverkningen skedde som sagt på flera ställen. Särskilt omfattande var 1540-talets prägling på Svartsjö slott i Mälaren, där 1542 års vackra daler tillkom. Förlagan var troligen ritad av Jakob Binck, för ett halvår utlånad till Gustav från Danmark. Hela detta myntflöde utökades dessutom genom den mer extraordinära prägling som skedde i klippingform under 1540- och 1550-talen och som sammanföll med inrikes och utrikes oroligheter, då kungen var i särskilt behov av pengar, t ex Dackefejden. Gustavs silvermynt håller under senare år på det hela taget en tillfredsställande halt, men aldrig för hög. Kungen intresserade sig mycket för alla frågor som sammanhängde med penningväsendet och han styrde sina myntmästare med hård hand (en av dem avrättades för landsförrädiska stämplingar mot kungen). När han dog 1560 lämnade han efter sig ett land med välordnad ekonomi och med stora lager av pengar och ädel metall i de kungliga slottens skattkammare. Det mest berömda är herr Eskils gemak, ett rum på slottet i Stockholm, uppkallat efter en av kungens hunsade tjänare. Men Gustav var försiktig och det kan vara värt att citera en passus ur ett brev till myntmästaren i Åbo, skrivet 1557: "Så synes oss, att du har slagit alltför mycket fett med samma mynt och tagit fastmera till kättils av det, som mest kostat, än som behövdes och vet du väl själv, att man har bättre råd till kål än fläsk och när man låter för mycket fläsk i kålen så plägar han bliva osund och icke mycket väl gagna dem, som äta skola. Så sker ock med mynten, att där vi skola låta mynta sådant silvermynt som det du oss har tillskickat, då ville det oss föga väl bekomma." Med "fläsk" avser kungen silvret, med "kål" den billiga kopparen. Den svåra inflationen Gustavs närmaste efterträdare, de två äldsta sönerna Erik XIV och Johan III, saknade faderns ekonomiska begåvning - särskilt den sistnämnde. Praktlystnad, men framför allt de många krigen, kom att medföra en klar försämring av det svenska myntet. Givetvis gällde detta inte (riks)dalermyntet som var internationellt och alltid behöll sitt värde gentemot sina utländska likar. Däremot kom det att drabba markmyntet. Redan 1562 tillgrep konungen den åtgärden att sänka halten; året därpå gjorde han det åter. Samtidigt gav han ut ett nytt mynt, som man velat se motiverat av kriget i Estland. Det hade något högre värden, 3 och 1½ mark, men höll mindre än 50% silver. Det kanske mest intressanta därmed var emellertid bilden på dess frånsida, där man anser att Erik XIV själv spelat en stor roll för dess utformande. Man ser här en hamn med ett skepp och en gestalt på stranden. Från himlen faller en spira ner och myntet är givetvis försett med konungens valspråk, Deus dat cui vult, dvs Gud ger åt den han vill. Med allra största säkerhet föreställer bilden fästningen och inloppet vid Gamla Älvsborg, dvs vad som senare blev Göteborg. Där befann sig Erik när han fick besked om faderns död, själv beredd att inskeppa sig på friarefärd till England och dess drottning Elisabet. Gestalten på stranden har antagits vara kungen, som fick spiran av Gud, inte genom val på Mora sten - han var ju vår förste arvkonung. Också Erik XIV slog klippingar i stor myckenhet och påminnande om faderns, dock av lägre halt. År 1568 utgav han vårt lands första reguljära guldmynt, den s k ungerska gyllen, med vilken myntsort den dock inte hade mer än metallen gemensamt. Detta skedde kort efter kungens sommarbröllop med Karin Månsdotter. Det bär på åtsidan en vackert graverad bild av kungen och på den andra sidan samma bild som på de extraordinära markmynten. Men nu klingar valspråket mycket hotande. Tre månader senare var han avsatt. Då hade redan de båda hertigarna Johan och Karl utgivit klippingar för att bekosta sitt uppror. De präglades i Vadstena och tillverkades - säger man - delvis av det silver som Erik givit Märta Leijonhufvud, den året innan mördade Svante Stures änka, som skadestånd för sitt dåd och som hon överlämnade till upprorets finansiering. Därav fick mynten benämningen ”blodsklippingar". Vi ska inte i detalj uppehålla oss vid den snabba och kraftiga försämring som det svenska myntet genomgick under två perioder av Johan III:s regering. Den sista av dessa (1590-1592) innebar, med förbehåll för vår egen tid, den svåraste inflation som vårt land gått igenom. Penningvärdets fall berodde i äldre tider på att man tillsatte stora mängder koppar till silvret för att på så sätt nominellt få ut mera pengar av samma mängd ädelmetall. Det år kungen dog (1592) höll kvartsöret bara 0,5% silver. Därefter följde en kraftig penningförbättring. Hans son Sigismund försökte, samtidigt som han medgav att det rörde sig om dåligt mynt, med alla medel rättfärdiga faderns åtgärder, men säkerligen utan någon framgång hos dem som varit tvungna att leva därmed. Vid denna tid skulle det vara fråga om ett värdemynt och den enskilde ansåg sig ha rätt att vänta, att myntet skulle innehålla så mycket silver som svarade mot det åsatta beloppet. Man klagade ofta över "den stora oköpan" - den förorsakade nämligen en svår fördyring av alla varor. Det är självfallet, att alla ville ha mer betalt i det usla myntet och det blev ca 800% inflation! Redan 1593 utgavs åter gott mynt och det gick 4 marker på (riks)dalern i stället för ca 60-80. Johan hade slagit mynt på flera platser - Stockholm, Vadstena, Västerås, Uppsala - och brodern Karl i Nyköping. Nu koncentrerades tillverkningen under några decennier till huvudstaden. Ett undantag var Göteborg, grundat av Karl IX i slutet av dennes regering, där man fick privilegium att mynta för sitt eget behov. Här ska också sägas något om guldmyntningen. Såväl Johan III som Karl IX präglade i guld och delvis i mycket höga marknominaler. Dessutom slog de praktmynt, men detta sammanhängde verkligen inte med landets ekonomi utan de användes som nådevedermälen eller helt enkelt som beslöjade mutor, inte minst utomlands. Det kan vara värt att säga något om mynträkningens utveckling efter medeltiden. Alla vanliga myntsorter hade slagits sedan Gustav Vasas tid, men under 1500-talet togs penningen ur bruk såsom alltför värdelös (däremot återfinns den länge i räkenskaperna, ungefär som våra smärre öresvalörer). Men härtill kom (riks)dalern, det utländska mynt som införts av Gustav och som inte blev del av vårt myntsystem förrän 1776 - ungefär som om vi idag skulle slå en euro med svenske kungens namn och svenska riksvapnet, som inte skulle följa med när vi devalverade. Detta mynt benämndes till 1604 daler, efter detta år riksdaler. Då kom i stället beteckningen daler att reserveras för en summa av 4 svenska mark. Alltefter marken sjönk i värde i förhållande till riksdalern, skilde dessa sig åt alltmera. På 1700-talet gick det 3 daler eller 12 markmynt av silver på 1 riksdaler. Eftersom 1 mark var = 8 öre, följer av sig självt att 1 daler var = 32 öre. Den stora koppartiden Från 1620-talet och ända fram till mitten av 1700-talet domineras den svenska mynt- och penninghistorien av kopparen. Den svenska kopparproduktionen, redan mycket stor, hade drivits på ytterligare för att man skulle kunna få fram medel till Älvsborgs lösen, som skulle betalas till Danmark efter freden 1613. Det polska kriget och senare Sveriges rustningar för och deltagande i det trettioåriga kriget (från 1630) ökade ytterligare kraven på inkomster, och Sverige var i äldre tider ett fattigt land. Om vår produktion av ädelmetaller var ringa, bröts desto mer av den "halvädla" kopparn, framför allt i Stora Kopparberg. Sverige torde vid denna tid ha varit världens största kopparproducent med mer än 50% av världsproduktionen, vilket för vår del innebar ca 3.000 ton om året, en blygsam mängd efter moderna begrepp. Det gällde hela tiden att hålla priset så högt som möjligt och åtskilliga metoder användes. En av dessa bestod i att man gjorde mynt av en del av kopparn, då man fann marknadspriset för lågt. När sen priset steg, upphörde man med myntningen. De första mynten i koppar präglades 1624. De var värdemynt, dvs mynten skulle ha ett värde som motsvarades av den ingående metallmängden. Av flera orsaker gick det inte riktigt som man tänkt sig. Kopparmyntningen, avsedd som ett provisorium, kom att med kortare avbrott fortgå. Sverige fick i själva verket kopparmyntfot - under en del av 1700-talet även pappersmyntfot - eller rättare sagt en dubbel myntfot: silver och koppar, där den senare metallen spelade huvudrollen. Eftersom utmyntningen ofta blev för stor - man lät sig inte ledas av det inhemska penningbehovet utan av de utländska priserna på koppar - blev resultatet, att metallen blev dyrare än själva myntet. Man uppnådde därför en effekt motsatt den önskade: mynten exporterades i stället för metallen. Trots att själva den ursprungliga planen således visade sig förfelad, återgick man av olika orsaker inte till den rena silvermyntfoten förrän 1776. Genom att värdet på kopparmyntet redan från början sattes för högt, kom det inom kort att få lägre kurs gentemot silvermyntet. Sedan denna kurs 1633 blivit officiellt fastställd, hade landet två olika mynträkningar. Här återges en kurs från Gustav II Adolfs regering. År 1629 var fortfarande 1 riksdaler = 6½ mark i markmynt (alltså något mer än 1½ daler) men = 12 mark i öresmynt i silver (eftersom finvikten inte sänktes, måste kursskillnaden här bero på alltför stor utmyntning av 1 öre i silver) och = 15 mark i kopparmynt. 1 daler var alltså = 93/13 mark kopparmynt, som här är en räkneenhet, då några markmynt i koppar aldrig existerade. Övervärderingen av kopparmyntet medförde snart, att man började räkna i två sorters daler: daler silvermynt (sm) och daler kopparmynt (km). Från 1660-talet var förhållandet 1 daler sm = 3 daler km. För att göra livet svårare för oss bör påpekas, att värdet vanligen anges i daler (och öre) sm även på kopparmynten, alltid så på plåtmynten. Allt detta var förutsättningen för den märkliga svenska kopparmyntning som följde. Till en början bedrevs den i Säter, som ju låg nära Falu koppargruva och förfogade över vad som skulle visa sig vara ett något oregerligt vattenfall, som ett par gånger slog sönder myntverket. Myntningen i koppar fortsatte sen i Nyköping samt ytterligare något senare i Arboga, där den emellertid upphörde efter ett par år. I Säter upphörde den 1642 för att återupptagas 1644 i Avesta, där tillverkningen stannade i nästan 200 år. De första kopparslantarna var fyrkantiga klippingar och präglade för hand, alltså med samma teknik som med ett par undantag alltid använts. Okunniga hantverkare, besvärliga arbetsförhållanden eller helt enkelt en i förhållande till arbetet alltför stor brådska eller möjligen alla dessa tre förhållanden sammanslagna ledde till att mynten var synnerligen dåligt framställda. Bättre blev det emellertid då Markus Kock, en införskriven myntmästare från Liège och Tyskland, tog hand om tillverkningen och började bedriva den med valsverk. Resultatet märktes särskilt på de rundmynt som nu började tillverkas på alla tre platserna. Efter Kristinas trontillträde 1632 präglades i koppar endast 1- och ¼-ören fram till Karl XI:s regering (1660-1697), då de besvärliga relationerna mellan silver och koppar satte sina spår. Till en början lät förmyndarregeringen på 1660-talet slå kopparmynt i öresvalörer efter kopparmynträkning. Sen upphörde denna för att fortsätta i silvermynträkning fram till 1776. Intressant är, att den 1666 införda låga valören 1/6 öre inte var fullviktig som värdemynt, och man kan här tala om vårt lands första skiljemynt. Om vi lämnar den viktiga kopparmyntningen kan vi notera en obetydlig silvermyntning under senare delen av Gustav II Adolfs regering men en större sådan i såväl riksdaler som mark och öre under Kristina. Riksdalermyntningen upphörde praktiskt taget under Karl XI, medan markmyntningen under honom väl aldrig varit större i vårt land. Av guld präglades till en början sparsamt och i markvalörer, under drottning Kristina inte alls; men under Karl X Gustavs regering infördes den internationella enheten dukat (1 dukat = ca 2 riksdaler) och detta mynt utgavs därefter och fram t o m 1868, tidvis i inte alldeles oväsentliga kvantiteter. Plåtmynt Det finns ett kapitel i svensk mynthistoria som aldrig kan upphöra att fascinera och förbrylla, särskilt utlänningar: de stora och tunga plåtmynten av koppar. Egentligen är det ingenting konstigt med dem. De är ett uttryck för samma idé som värdemynten. Den som fick dem skulle samtidigt få lika mycket i metallvärde som står på myntet, eller i varje fall nästan lika mycket. Det fanns alltid en liten marginal, den s k slagskatten, som var den mer eller mindre rättmätiga vinst, vilken skulle tillfalla den som gav ut myntet. Men den skulle vara relativt liten. Plåtmynten är alltså ett extremt uttryck för detta tänkesätt. Det var bara så, att kopparen var bra mycket billigare än guldet och silvret. För att komma upp i samma belopp krävdes större kvantiteter. I utlandet kallas stundom plåtmynten för "nödmynt". Ingenting kan vara felaktigare - de är ett uttryck för välstånd på åtminstone detta område. Plåtmyntens historia började 1644. Det var då som man i riksrådet ånyo tog upp en flera gånger tidigare väckt fråga: att göra stora mynt av koppar. Nu fördes frågan fram till beslut och man hänvisade till flera fördelar, bl a att de var "portabla". Över denna synpunkt har man sen många gånger ironiserat. Det är fel, ty med "portabla" menades helt enkelt att man med dem kunde flytta större belopp snabbare, med färre handgrepp. Ombord på ett skepp var det till exempel bra mycket lättare att lyfta tjugo kg i ett stycke än närmare sju hundra stycken (ettören), för att nu inte tala om förpackningen. Men det fanns flera synpunkter på den frågan, som vi ska se. Varför tillkom nu plåtmynten? Svaret är detsamma som vi lämnade ovan beträffande öresmyntningen i koppar från 1624. Skillnaden blev den, att de största plåtarna ännu mer än de små mynten fick karaktär av exportvara. Detta var den sköna teorin; att vardagens verklighet stundom blev en annan fick många exportörer av dyrköpt erfarenhet lära känna. De första kopparplåtarna var de största. Deras åsatta värde var inte mindre än tio daler sm och de vägde 19,7 kg. Det är utan tvekan världens största mynt. De tillverkades endast två år, 1644 och 1645. Senare präglade man inte större än 8 daler och efter Karl XI :s regering blott 4 daler och lägre nominaler ner till ½. För en tiodaler lär man som mest ha fått en ko men med hänsyn till kreaturens ringa slaktvikt och mjölkproduktion, jämfört med vår tids mastodontdjur, får man vara försiktig med jämförelsen. För en halvdaler fick man omkring 1722 en skjorta (men då hade vikten sänkts, senast 1715). Vi vet inte hur plåtmynten mottogs. Man har sällan i skrift talat därom. Hos utlänningarna väckte de givetvis stor förundran. I de många reseskildringarna av utlänningar från deras besök i Avesta, där nästan alla plåtarna präglades, möter man häpenhet och någon gång ett uttryck som "och detta ska vara en halv daler, Himmel!" Men åtminstone två budskap har nått fram genom århundradena. En skatteindrivningsman skrev till drottning Kristina från nordliga Sverige och beklagade, att han inte kunde driva in skatt, ty han saknade transportmedel om man betalade honom i plåtar. Här kan man inte tala om den nyss berörda transportabiliteten. Och när Johan Palmstruch hade startat sin bank 1657 och fyra år senare gav ut de första sedlarna mot att man satte in pengar i banken, en omväxlingstransaktion, blev de nya sedlarna utomordentligt populära. Man slapp ju de tunga plåtmynten, som byttes mot lätta papperssedlar. Från Erik Dahlbergs kopparstick i Suecia Antiqua kan vi se en man som på en s k plåtdrög släpar fram plåtmynt till banken. Men kanske såg man dem som lämpliga att bevara för framtiden i framför allt Finland samt mellersta och norra Sverige, där många skatter av plåtar påträffats. Malung har det största bevarade fyndet av plåtmynt i vårt land gjorts. Ägaren (en kvinna) grävde ned dem vid 1700-talets mitt till skydd mot onda tider och i väntan på bättre. Kanske låg också arvs- eller skattehänsyn bakom. Plåtmynten tillverkades Avesta, och där slogs även de andra kopparmynten. Staden låg förhållandevis nära Falun. En utomordentligt liten tillverkning ägde också rum i Lappland, i Kengis - världens nordligaste myntort, i vars närhet man hittat en koppargruva (Svappavaara). Under 1700-talet förekom också tillverkning i Ljusnedal i Härjedalen och Huså i Jämtland. När man 1776 skulle göra rent hus med den medeltida mynträkningen var det naturligt att sluta med plåtmyntstillverkningen, dvs för användning som betalningsmedel. De sista plåtarna bär i själva verket årtalet 1768. Men tillverkningen och stämplingen pågick ytterligare ett tag, till 1808. Utlandet hade vant sig vid stämplarna; de upplevdes som ett slags garantimärken för den koppar som Falun exporterade. För några år sen hittade dykare åtta ton plåtmynt nära Sydafrikas kust. Det var just plåtmynt på export, på väg till Indien, som förlist med ett danskt handelsskepp, Nicobar (1787). Mynt från provinsen - en stormaktsprodukt Det svenska väldets mynthistoria uppvisar ett drag som är tämligen enastående i den moderna mynthistorien, nämligen prägling av mynt i de områden, som under stormaktstiden och ett århundrade framåt utgjorde besittningar utanför Sverige. I de allra flesta av dessa fortsatte man att prägla mynt efter de dittills gällande ekonomiska reglerna och mynträkningarna. De försök som den svenska regeringen gjorde att få inflytande på myntpräglingen avvisades, oftast med framgång. Det första område utanför Sverige som vi förvärvade var Reval (1561) och sedermera det omgivande Estland. Till en början fortsatte man efter inhemsk mynträkning, men så småningom lyckades den svenska regeringen genomföra svenskt myntsystem, och så kommer det sig, att en myckenhet av revalska ören ingår i svenska myntfynd. Sådana kom också att präglas i Narva, ehuru blott under en kort period under Karl XI. När Ryssland erövrade Reval och Narva i början av 1700-talet, hade emellertid myntpräglingen sen en tid upphört i dessa städer. År 1621 intogs Riga av Gustav II Adolf. Myntningen där pågick ända fram till den tidpunkt då ryssarna erövrade staden och Livland. Riga har som myntort utmärkt sig på två sätt. För det första utgav staden, där man gjorde betydligt vackrare mynt än Reval, en myckenhet av guldmynt och riksdalrar, men också en ännu större mängd av undermåliga små mynt. Till en del var detta riktat mot grannstaterna, främst Polen, som på så sätt översvämmades av dåligt mynt, men givetvis drabbade det också landets innevånare som - ehuru med en viss svårighet - kom att vänja sig vid de svenska kopparmynten, som i varje fall till viss del var värdemynt. För det andra drev den svenska regeringen ett eget myntverk, som enbart slog underhaltigt mynt, främst usla schillingar. De var mycket inflationsdrivande. Tillverkningen upphörde på 1660-talet, sedan en omfattande efterprägling i Suceava i nuvarande Rumänien gjort vår produktion olönsam. I nuvarande Polen, där vid olika tillfällen vissa områden var besatta av svenskarna men aldrig formellt avträdda till oss, myntades också i två städer: Elbing (Elblg), under såväl Gustav II Adolf och Kristina mellan åren 1626-1635 som under Karl X Gustav 1655-1660, och i Thorn (Toru½) under sistnämnde kung. Även här koncentrerade man sig på lägre valörer, som gjordes så lika de polska som möjligt för att sen, undermåliga som de var, vandra ut Polen och innebära inkomster för svenska kronan. En alldeles speciell myntning bedrevs av Gustav II Adolf under fälttågen i Tyskland. I många av de större städer där han drog fram slogs mynt, nästan alla i högre valörer och med den dubbla uppgiften att betala värvade soldater och att göra kungens bild levande för anhängarna. Vi känner sådana mynt från åtminstone sju präglingsorter, dukat- eller riksdalervalörer, i några få fall smärre nominaler i gott silver. Således präglades mynt i Erfurt, Mainz, Fürth, Nürnberg, Augsburg, Osnabrück, Wolgast och sannolikt Würzburg. Endast i Mainz slogs de nämnda, smärre nominalerna. Myntningen fortsatte även efter kungens död; vi kan därför finna sådana med hans bild men med årtalen 1633 och 1634. En alldeles speciell tillverkning var den som ägde rum i Sverige (Säter), men som hade Tyskland som tilltänkt avsättningsort. Det var kreuzermynt, den tyska nominalen som borde ha varit folket välbekant, men präglad som värdemynt koppar. Den tyska befolkningen var emellertid totalt kallsinnig inför detta bokstavligen utländska påfund och projektet slutade i fiasko. I den westfaliska freden 1648 tilldelades vi vissa områden i norra Tyskland och i dem präglades nu mynt, ehuru av växlande betydelse och med varierande framgång. Det gäller Pommern, som vi innehaft sedan 1640, Bremen och Verden med staden Stades myntverk samt städerna Stralsund och Wismar. I två av dessa provinser fortsatte vi att tidvis slå mynt, även sedan vi efter Karl XII:s död förlorat flera av våra områden. Således behöll vi halva Pommern med Stralsund, där hertigdömet slog främst lägre valörer. Det rörde sig om en för det mesta obetydlig myntning, med undantag för sjuårskriget mot Preussen på 1760-talet. Myntningen slutade först 1806. Även för själva staden Stralsund pågick en likaledes ganska obetydlig tillverkning av mynt till 1763. Wismar - som förpantades till Mecklenburg- Schwerin år 1803 - hade också en viss myntutgivning. Till sist ska vår enda utomeuropeiska, verkliga koloni (frånsett det korta äventyret med Delaware) nämnas. Gustav III förvärvade 1784 den lilla ön St. Barthélemy i Västindien från Frankrike. Man hoppades att den skulle ge inkomster som frihamn, men snart visade det sig, att den efter Napoleonkrigen endast medförde utgifter. Ön slog inga egna mynt, men små nominaler av olika typ som cirkulerade i Västindien - mynt från spanska besittningar, CuraH ao, Cayenne, från USA, ja till och med från Europa - kontramarkerades ca 1808-1820 och 1834-1840 för att markera deras giltighet på St. Barthélemy. År 1878 såldes ön tillbaka till Frankrike. Nödmyntens tid Karl XII:s regering kom att innebära ett kaos, inte minst ekonomiskt, för Sverige. Landet gick in på det nya århundradet som en stormakt; tjugo år senare var denna position helt förlorad. Det dröjde emellertid ett bra tag innan de första orosmolnen visade sig. Fram till kungens återkomst från Turkiet hade i varje fall landets myntväsen skenbart klarat sig någorlunda. Alltifrån 1715 fann sig emellertid kungen och hans rådgivare nödda till drastiska åtgärder. Den första och svåraste var utan tvekan beslutet att prägla nödmynten. Här ska påpekas, att samtidens myndigheter inte använde uttrycket "nödmynt", en term som i så fall skulle ha ökat oron, utan benämnde dem mynttecken. Vem som gjorde denna uppfinning är osäkert, men flera tecken pekar på Christofer Polhem, som vid sidan av sin uppfinnargärning mycket gärna spekulerade i ekonomiska frågor, eller också Casten Feif, som skötte ”fältkontoret”. Något mothugg mötte han inte från kungens ekonomiske rådgivare, baron Georg Hindrich von Görtz, en diplomat från Holstein. När denne efter kriget gjordes till syndabock för denna och andra åtgärder och efter en skandalös rättegång avrättades, var det utan tvekan ett justitiemord. Nödmynten var inte hans idé! Givetvis var det nödvändigt att göra något. Det räcker att peka på de fortsatta krigsansträngningarna och uppsättandet av en helt ny armé i stället för den som hade gått förlorad i Ryssland efter Perevolotjna. Visst präglade man mynt, huvudsakligen mark och ören - en otillräcklig och i sammanhanget ointressant riksdaler- och dukatmyntning kan förbigås. Som kreditmynt, dvs mynt som inte var värdemynt, cirkulerade 1/6 öre i koppar. Däremot förekom en viss plåtmyntning. Men då dessa var värdemynt av koppar och då metallen som sådan kunde exporteras för att förbättra statens ruttna affärer, drogs de in till kronan eller blev förhöjda till sitt värde genom särskilda påstämplingar. I vissa fall innebar denna 50% förhöjning. Fr o m 1715 nedsattes därjämte vikten hos de nya plåtarna för att få kopparproduktionen utdrygad. Gamla trofékanoner av brons smältes ner och utmyntades i Stockholm. Men det stora problemet trodde man sig kunna lösa genom mynttecknen, alla med valören 1 daler sm, dvs ett plåtmynt i detta värde. Man utgav under drygt tre år inte mindre än tio typer. Till en början skulle detta ske på så sätt, att varje nytt mynttecken skulle avlösa det föregående, som skulle dras in. Så blev emellertid inte fallet. Totalt präglades 42 miljoner mynttecken och det är självklart, att landets ekonomi inte tålde denna påfrestning. I sig var tanken med mynttecknen ingalunda felaktig. Vad vi idag använder som betalningsmedel är i hög grad "mynttecken", dvs pengar som föreställer men inte utgör de värdemynt, vid vilka man i äldre tider var van. Mynten vägde 3,6 g - i ett fall det dubbla. Ett värdemynt i koppar om 1 daler vägde vid samma tid 0,756 kg. Det säger sig självt att ett folk som hade vant sig vid värdemynt, inte gärna accepterade det nya betalningsmedlet. "Det behövs bara litet tvång" lär Görtz vid något tillfälle ha sagt, och från myndigheternas sida utfärdades förbud mot myntets "vanvördande". Det hjälpte inte helt. Mynttecknen skapade en inflation, som landet under förhandenvarande omständigheter inte kunde bära, men som ändå inte uppgick till mer än som högst ca 50% (jämför Johan III:s 800%!). Nödmynten försågs med allehanda namn efter sina bilder. Det första kallades "Kronan", eftersom det på ena sidan bar en kunglig krona, det andra hade en latinsk inskrift, som ingalunda svarade mot myntet: Publica Fide - allmänt förtroende - och en bild av en sittande Svea, en direkt imitation av Britannia. De tredje och fjärde hade allmänt hurtiga inskrifter: "Flink och Färdig" samt "Wett och Vapen". Därpå följde en serie namn hämtade från en del av dåtidens kända himlakroppar: "Jupiter", "Saturnus", "Phoebus" (solen), "Mars" samt "Merkurius" - ofta kallade Görtzens gudar av samtiden, eftersom gemene man givetvis inte begrep vad de syftade på utan gav dem öknamn som "Fäbusen" etc. Flera andra nödmynt var planerade men utkom aldrig. Det sista mynttecknet, slaget kort efter Karl XII:s död, fick det djupt ironiska namnet "Hoppet". Nödmynten präglades i motsats till de andra kopparmynten i Stockholm, men ämnena gjordes i Avesta. Vid sidan av mynten utgavs också en slags nödsedlar om 5, 10, 25 daler sm - dock inte av Riksbanken - och därtill betalades lönerna till statstjänstemännen i stor utsträckning i s k försäkringssedlar. Statsbankrutten nalkades med stormsteg. Året efter kungens död försökte man återställa myntväsen det sådant det varit före 1715. Nödmynten blev man av med genom att kronan åtog sig långvariga betalningsfrister; några hade faktiskt inlösts redan under Karls livstid. De flesta utelöpande nödmynten ompräglades till ett minst sagt betydligt lägre värde, 1 öre kopparmynt; i den mån de undgick detta hade de samma låga valör. Det har antagits att innehavarna av nödmynten förlorade ungefär 50%, och först omkring år 1760 hade staten, som då upplevde en ny inflation, löst in sin skuld. Nödmynten och de som utfärdat dem fick givetvis utstå mycken smälek och hat. Inte minst i versifierad form lät kända och anonyma författare i bunden form sitt spe gå ut över dessa "sedlar i koppar", som väl ändå så småningom glömdes - att en äldre generation idag alls minns dem beror på den numismatiskt kunnige skalden Carl Snoilsky och hans På Värnamo marknad. Han tillåter sig en viss poetisk överdrift, helt utan värde blev de ju inte, som vi sett. Huvudgestalterna i dikten är fästfolket Per och Kerstin, vilka länge sparat - men nödmynt. Kerstin är bekymrad: Men det är bara koppar, Per, med Görtzens gudar på och namn, som ingen kristen själ kan lära sig förstå. Jag vore nöjd, om pengarne blott bure kungens bild - tänk Per, om smulan som vi ha, rakt skulle gå förspilld! Strax därpå uppläses på marknaden en kungörelse: Det var med alldenstund, ithy och mer av samma sort ett kungligt brev, där meningen så kunde fattas kort, att kopparbiten, som i går för daler gått och gällt, numera gällde ingenting - och så var det beställt. Sedlar och bank Sverige är det första land i Europa där en bank utgivit betalningsmedel, vilket kan betraktas som det första fullt utbildade, emitterade sedelmyntet. Sedelutgivningen kom som resultatet av två nedsättningar under 1660 av vikten för kopparplåtmynt. Det äldre myntet försvann ur omloppet, eftersom dess värde var högre som metall än som mynt och det nya myntet fanns ännu inte i nödvändig omfattning för att täcka behovet. I landet fanns sedan 1657 en bank, Sveriges första och grundad av assessorn i Kungl. Kommerskollegium, Johan Palmstruch från Riga, genom ett kungligt privilegium av den 30 november 1656. Denna bank blev efter viktnedsättning för kopparplåtmyntet utan likvida medel - de tyngre drogs undan och nya tillverkades inte så snabbt - och började därför år 1661 emittera sedlar. Dessa s k kreditivsedlar lydde på vissa bestämda belopp, från 5 till 1.000 daler km. Varje sedel var underskriven av Palmstruch själv och av bankens tjänstemän. Texten var tryckt på tjockt papper som var försett med bankens sigill. Efter förfalskningar får sedlarna 1666 dessutom åtta tjänstemäns sigill, tre banksigill samt vattenmärke, BANCO, i papperet. Detta år utgavs de i nominalerna 100, 50, 25 och 10 daler sm. Hur tidigt pionjären Palmstruch börjat fundera på sedelutgivning är inte säkert, men att idén fanns färdig hos honom och att han grep tillfället i flykten när myntbristen 1660 blev kännbar, är väl antagligt. Ursprungligen var det meningen, att sedlarna skulle utlämnas endast "åt dem som någon avance i banken hava", men detta efterlevdes aldrig. Kreditivsedlarna blev inte de avsedda insättningsbevisen och banken kunde utställa sådana sedlar på vilket belopp som helst samt i vilken mängd man önskade. År 1664 råkade banken i ett krisläge, då den genom utlåning hade satt alltför stora sedel mängder i omlopp och inte var i stånd att inlösa dem. Senare forskning har visat att det väl knappast var fråga om förskingringar utan i stället om en blandning av optimism och vårdslöshet, inte minst hos Karl XI:s förmyndarregering - man förstod inte funktionen hos pappersvaluta. Att Palmstruch under lång tid inte förde bankens böcker gjorde knappast saken bättre. Han avsattes och dömdes till döden men benådades 1670. Det kan antecknas, att banken 1667-1668 utgav s k transportsedlar, dvs sedlar som skulle löpa med endossement, transportpåskrift, samt med personligt sigillavtryck från överlämnaren. Dessa sedlar var insättningsbevis och måste sägas vara ett steg bakåt i utvecklingen jämfört med sina föregångare. Stockholms Banco likviderades i början av år 1668. Då ständerna samlades 1668, beslöt de att ta bankväsendet under sin förvaltning samt att grunda en ny bank - Rikets Ständers bank, världens äldsta ännu verksamma statsbank. De tidigare erfarenheterna ledde emellertid till att man förbjöd utgivningen av sedlar "eller andre som därtill kunna hava liknelse", och trots upprepade framställningar under hela senare delen av 1600-talet vägrade bankofullmäktige att medgiva sedelutgivning. Men i stället utnyttjade allmänheten allehanda värdehandlingar som pappersmynt, t ex kassasedlar, vilket i själva verket var sådana anvisningar som bankens bokhålleri utfärdat och som berättigade innehavaren att ta ut ett belopp i kassan. Dessutom kan man nämna approberade assignationer, varmed menas av en kontoinnehavare utställda anvisningar som blivit av samma bokhålleri försedda men en anteckning om att täckning förelåg. Från nödmynt till sedlar och polletter När Karl XII stupade vid Fredikshald fanns bara spillror kvar av det svenska stormaktsväldet. De påföljande frederna bekräftade detta. Hans syster Ulrika Eleonoras regering blev mycket kortvarig och innebar endast början till penningvärdets återställande. Hon lämnade efter drygt ett år tronen till sin man Fredrik I. Det innebar nu kanske inte så stor skillnad. Sveriges ekonomiska sår läktes anmärkningsvärt snabbt. Myntningen blev snart avsevärd; vid sidan av mängden av 1 öre km cirkulerade en inte obetydlig nymyntning av de internationella myntsorterna dukater och riksdalrar samt delar därav. Också en hel del markmynt som slagits under 1600-talet och under Karl XII kom fram igen och nytillverkning påbörjades. Av Fredriks mynt märktes emellertid främst 10-, 5- och 1-ören i silver samt de i Avesta slagna 2 och 1 öre sm av koppar. Om guldet nu och senare är att säga att en del - inte stora mängder - slogs av metall som importerats från Ostindien, dvs Kina, och som därför försågs med en uppgående sol som märke. En obetydlig men dock viss mynttillverkning av inhemskt guld förekom, som i frihetstidens merkantilistiska anda, förvisso med olönsamt höga kostnader, hade utvunnits dels i Dalarna, dels ur den nyupptäckta gruvan i Småland, Ädelfors. De sistnämnda försågs med Smålands vapen. Men även om guldet sågs på spelborden och även om silvret cirkulerade vid sidan av en mycket stor utmyntning av koppar, speciellt plåtmynt, i de nu vedertagna valörerna 4, 2, 1, ½ daler sm, började sedlarna åter att spela en roll. Den skulle de bibehålla allt framgent. En regelbunden sedeltillverkning förekom från 1726. År 1701 hade man gått med på att s k transportsedlar fick utges, dvs liksom våra dagars checkar krävde de transport av innehavaren genom påteckning. De hade inte använts särskilt mycket. Nu bestämde man, att sedlarna fick användas vid betalningen av skatterna, dvs kronans uppbörd. Från 1743 infördes sedlar med fasta valörer. Tidigare hade var och en fått bestämma summans storlek, när de förvärvade en sedel. Dessa sedlar på mindre belopp kallades fortfarande transportsedlar men behövde i verkligheten inte skrivas på. Samtidigt bestämdes att sedlarna endast behövde lösas med kopparskiljemynt, vilket i själva verket innebar att Sverige fick en pappersmyntfot, som skulle bestå mer än trettio år eller fram till myntreformen 1776. Transportsedlarna löpte under denna tid med en avsevärd underkurs och det gick så långt att man föredrog det mycket skrymmande kopparskiljemyntet. Emellertid ska det framhållas, att även om de svenska statsfinanserna kom att lida av det omlösliga sedelmyntet under denna tid, så medförde inte detta total statsbankrutt. Härvid var Sverige lyckligt lottat, eftersom de flesta samtida försök med inlösligt pappersmynt som gjordes i utlandet, hade fått eller skulle få katastrofala följder. Sedelförfalskningarna, som börjat redan under Stockholms Bancos tid på 1660-talet, tilltog alltmera. Sedlarna blev ju mer och mer allmänna och det hjälpte inte mycket att man på själva sedlarna dels hotade med hängningsstraff och dels införde vitstämplar som man, tyvärr felaktigt, hoppades skulle vara för svåra att efterapa. Det bör också nämnas att man under frihetstiden införde finsk text på sedlarna, detta av hänsyn till den stora finskspråkiga delen av befolkningen. Papperet tillverkades från 1753 på Tumba bruk, som sker än idag; det var emellertid ganska dåligt. Tryckningen utfördes än så länge av olika statliga entreprenörer, som banken anlitade. Sedlarnas tekniska utförande var ganska enkelt och de fick cirkulera alldeles för länge. Vitstämplar och vattenmärken blev snart osynliga, sedan några tusen händer tagit i dem, sedlarna gick sönder i vecken osv. Utländska resenärer finner i sina minnesanteckningar från besök i Sverige ofta anledning att beklaga sig över de mer eller mindre likartade, nästan oläsliga och med knappnålar sammanfogade sedlarna! Den redan omtalade inflationen drev tidvis bort kopparmynten ur den allmänna marknaden. Silver- och guldmynt cirkulerade överhuvudtaget inte. Detta orsakade i vissa delar av vårt land en förbjuden men av myndigheterna tolererad utgivning av sedlar på mycket små belopp. Detta inträffade på 1760-talet. Företeelsen är långt ifrån unik; den har då och många gånger senare förekommit på många ställen i Europa. Dessa små sedlar benämndes av samtiden valuter. Utgivarna står under denna tid främst att finna bland köpmän i södra Sverige, men även andra företag utfärdade sådana sedlar. Liknande sedelutgivning har för övrigt inträffat i senare tid, men har väl då i regel betraktats som värdekuponger eller polletter. I detta sammanhang bör något sägas om utgivningen av polletter, så karakteristiskt för Sverige. Med polletter avses oftast myntliknande föremål av metall, som utges av institutioner, företag eller personer, vilka väl saknar mynträtt men som önskar ersätta bristen på betalningsmedel inom ett begränsat område, t ex som bevis för en viss prestation. Polletterna är i regel endast giltiga inom ett mycket begränsat område. Ibland användes också polletten som kvitto på en av mottagaren utförd arbetsprestation (ofta som skatteprestation), eller på leverans av vissa varor, eller för att ange förmånen av en rättighet. Polletterna hade sitt största användningsområde inom bergslagerna, i Dalarna, Västmanland och Uppland. På avsides belägna orter var de en praktisk ersättning för andra betalningsmedel. Distributionen av pengar över vårt land med dess dåliga landsvägsförbindelser var helt säkert ett stort problem. Vissa polletter, särskilt de som utgavs av Stora Kopparbergs Bergslag, var i omlopp över stora delar av landet och gällde fram till 1833 som betalningsmedel. En särskild ställning hade de polletter som vid sekelskiftet 1800 utgavs av Riksgäldskontoret för att råda bot på den då åter rådande bristen på småmynt. Under 1800-talets senare del och - begränsat - idag användes fortfarande polletter, men mest som entré till någon nöjeslokal, som avgift vid något färdmedel eller som spelmarker. Då började man samla mynt 1600-talets senare hälft är av betydelse för myntstudiet, eftersom det är från denna tid vi kan räkna numismatiken som vetenskap. Visst hade existensen av äldre mynt noterats tidigare. Dels hade mynten observerats redan under Johan III och än mer under Gustav II Adolf som historisk-politisk källa, dels hade från trettioåriga kriget hemvändande fältherrar medfört utländska numismatiska verk som krigsbyte. Dessa handlade dock mest om grekiska och romerska mynt, okända i vårt land utom för ett mycket obetydligt fåtal. Men därifrån och till att, som vi gör i detta ögonblick, intressera sig mera allvarligt och vetenskapligt för studiet av svenska mynt var ett mycket långt steg. Den som kan anses vara den förste numismatikern i vårt land var assessorn vid Antikvitetskollegiet, miniatyrmålaren Elias Brenner (1647-1717). Han var gift med vår första kvinnliga skald, Sofia Elisabeth Brenner. Brenner ägnade sig till och från under hela sitt liv åt numismatiken och samlade själv de mynt han senare skulle beskriva, ritade av dem samt sökte efter sin förmåga systematisera dem. Han var den förste som någonstädes sökt sammanfatta ett lands mynthistoria, och även om hans verk innehåller åtskilliga oriktigheter - delvis emedan hans forskning som hos alla vid denna tid hade ett starkt drag av överdriven nationalism, men också därför att han liksom sin samtid saknade stilkänsla - hindrar detta inte att han var den förste som sökte bringa reda i, om uttrycket tillåtes, den svenska numismatiska urskogen. Han utgav 1691 Thesaurus Nummorum Sveo-Gothicorum på latin och svenska. Fyrtio år senare utgavs en andra upplaga, den gången av hans vän numismatikern Nils Keder och enbart på latin - knappast en folkskrift! Myntsamlandet blev snart en hobby på modet och en del seriöst arbete påbörjades. En numismatisk kommitté inrättades med syfte att på nytt ge ut ett verk om vår mynthistoria. Härav blev intet men det dröjde inte längre än till 1772 då ett nytt numismatiskt arbete såg dagens ljus, denna gång författat av Carl Reinhold Berch (1706-1774), som även utgav våra första beskrivningar av svenska medaljer. Det är frestande att fortsätta med den svenska numismatikens historia men utrymmet räcker inte till för annat än att nämna far och son Bror Emil och Hans Hildebrand (1806-1884 och 1842-1913), Nils Ludvig Rasmusson (1904-1973), Bengt Thordeman (1893-1990) och Brita Malmer, som alla på det mest verksamma sätt bidragit till att föra fram den svenska numismatiken till ett över hela världen respekterat forskningsområde. Medeltidsräkningens slut – och nya problem Vårt medeltida myntsystem med sina påbyggnader alltsedan 1500-talet var ett lappverk, vars hädanfärd man tycker alla skulle ha hälsat med glädje - betänk bara, att det räknades i dukater (mest utrikeshandeln), riksdaler specie (ganska sällan), riksdaler hamburger banko (utrikeshandeln), daler sm (främst i Götaland), daler kopparmynt (i hela Svealand, Norrland och dessutom delvis i Östergötland) och därtill i hela landet i daler carolin (markmyntet i silver, mot slutet sällsynt) och daler courant (öresmyntet silver)! Som vi sett hade daler sm och km sedan 1743 avsett sedlarna, som fick allt sämre kurs mot riksdalern. Den under många år diskuterade reformen av vårt myntväsende kom äntligen till stånd i december 1776, då man genomförde den s k myntrealisationen. Den medeltida räkningen i mark, öre och penningar avskaffades helt och därmed också daler sm och daler km, låt vara att benämningarna levde kvar mycket länge i gemene mans mun. Sedelmyntet inlöstes med en kurs av 72 mark km = 1 riksdaler specie, dvs 18 daler km eller 6 daler sm gav 1 specieriksdaler av silver. De nya sedlarna sattes paritet med riksdalermyntet. Om någon tycker att detta låter komplicerat, kan vi säga att det tyckte samtiden också. Den nya räkningen, som var en förenkling (1 riksdaler = 48 skillingar, 1 skilling = 12 runstycken), upplevdes som krånglig. När myntreformen genomfördes, gick det 3 daler carolin (alltså markmynt i silver) på riksdalern men hela 6 daler sm (eller 18 daler km) behövdes i sedlar för att få den klingande silverriksdalern. Och kom nu ihåg att alltsedan 1604 är riksdaler och daler två helt olika saker! Och Du, gode släkt- och hembygdsforskare, som med iver läser Dina förfäders bouppteckningar eller gårdsräkenskaper, kom ihåg att Du måste ta reda på om de är förda i daler sm eller km! Den senare är ju bara 1/3 så mycket värd som den förra! Och att silverinnehavet en bouppteckning anges i rent silver eller riksdaler specie och att man alltså ibland måste veta årets kurs mellan daler (sm eller km) och riksdaler! (Lyckligtvis oftast omräknat till daler sm eller vanligare km i summeringen!) Men människan är konservativ och ett inkrånglat myntsystem behärskas lättare av den icke läskunnige, precis som denne kan lära sig stora diktverk eller hela Bibeln utantill mycket snabbare än den intellektuelle. Svenskarna fortsatte länge envist att räkna i daler, och vissa räkenskaper och värderingar - t ex brandförsäkring av hus - utfördes ännu i början av 1800- talet i den avskaffade mynträkningen. För de läskunniga, som hade det svårare med huvudräkningen, tillkom särskilda handböcker med omräkningstabeller. I varje fall var från 1777 Rikets Ständers banks sedlar utställda riksdaler specie och inlösliga. Men länge varade inte detta lyckliga tillstånd, som vi kan se på annat håll. Från 1789/1790 löpte Riksgäldskontorets sedlar till underkurs, som ökade alltmera, och Rikets Ständers bank följde efter ett par decennier senare. Så fick Sverige en räkning tre sorters riksdaler (förkortat rdr): specien (silver), rdr banko (riksbankens sedlar) och rdr riksgälds (riksgäldskontorets sedlar). De två sistnämnda fick snart ett bestämt värdeförhållande och från 1820 också gentemot rdr specie. Det blev 1 rdr specie = 22/3 rdr banko = 4 rdr riksgälds. Om man vänder på det och uttrycker allt i riksgälds, som de flesta gjorde, blir 1 rdr banko = 1½ rdr rgs, 1 rdr specie = 4 rdr rgs. För att göra det extra svårt följde skillingmyntet i koppar med i bankoräkningen - 1 rdr banko alltså = 48 skillingar i koppar - och av de fåtaliga riksgäldspolletterna gick det följaktligen 48 st på 1 rdr rgs, eller 72 st på 1 rdr banko. Äldre svenskar har omedvetet detta i blodet när de kallar 25 öre för en "tolvskilling". Det är 12 skilling riksgälds det är fråga om. Eftersom 1 rdr rgs var = 1 rdr riksmynt (1855-1873) = 1 kr 1873 = 100 öre och 25 öre är ¼ av 1 kr och 12 skilling är ¼ av 1 rdr rgs, blir dessa belopp identiska. Enkelt, eller hur? En flora av hjälpmedel, s k knektar, såg dagens ljus under denna och följande tid och i dem kunde man slå upp myntsorterna och få dem omräknade. Kopparplåtarna försvann som vi redan har sagt; äldre silvermynt löstes efter metallvärdet. Den stabilitet som uppnåddes i mynträkningen varade inte länge. Kriget mot Ryssland 1788- 1790 blev dyrbart och åter var det sedelpressarna, som skulle tillhandahålla pengarna. Riksgäldskontoret, som inrättats för att förvalta landets statsskuld (något det som bekant är sysselsatt med än idag) fick i uppdrag att utge sedlar. Därigenom skulle Rikets Ständers bank inte belastas för mycket. Dessa sedlar gick snart med underkurs. Tiden kring sekelskiftet 1800 innebar en förbättring och silvermyntfoten kom kortvarigt åter 1803. Desto värre blev det sedan Ryssland anfallit Sverige och det nya kriget 1808-1809 lett till Finlands förlust. År 1809 måste banken vägra att inlösa sedlarna ned reda pengar och Sverige fick ånyo en pappersmyntfot, som 1818 fick officiell sanktion. Metallmynten blev åter en sällsynthet och utländska resande klagade bittert över att det till och med var svårt att få kopparmynt till grindslantarna! Ett märkligt ehuru obetydligt inslag i mynthistorien under 1700-talets slut var den av Gustav III beordrade präglingen av ryskt mynt. Det rörde sig dels om nu oidentifierbara ryska guldimperialer, dels om ryska femkopekmynt av koppar, de senare utförda i Avesta. De var avsedda för de svenska trupperna på ryskt område och går lätt att identifiera, dels emedan den ryska dubbelörnen inte bär rysk kejsar- utan svensk kungakrona, dels emedan vissa bokstäver och siffror utformats annorlunda. Förhållandet specie/banko/riksgäld medförde en omläggning av själva indelningen. Fram till 1830-talets början delade man riksdalermyntet specie med tre, efter detta delades det med fyra för att det bättre skulle harmoniera med riksdaler riksgälds, varav det ju gick fyra på specien. Det blev denna sistnämnda myntsort, sprungen ur sedelinflationen, som blev grunden till vår mynträkning efter 1855. Förutom silvret präglades givetvis guld, fr o m Karl XIV Johan även i högre värden: 2 och 4 dukater. Det mesta guldet var givetvis importerat nu eller tidigare, men ett litet tillskott lämnade Sverige självt i form av en då mycket liten myntning av guld från Falu gruva. Det markerades på mynten med Dalarnas vapen (sista gången 1810). Sedermera har mycket guld kommit därifrån; numera är den som bekant nedlagd och vår stora guldproduktion kommer ur andra gruvor i Norrland. Kopparmyntningen var till en början baserad på hälften och fjärdedelen. Men också där spelade riksdalerräkningen i sina olika former roll och efter myntreformen blev indelningen fram till 1855 baserad på tredjedelen. Tillverkningen av mynt bedrevs som förut både i Stockholm (silver och guld) och Avesta (koppar), som nu blev en allt mer obetydlig myntort, sedan plåtmyntningen så småningom upphört. Sedelpapperet tillverkades uteslutande vid Tumba och tryckningen av sedlar skedde vid Rikets Ständers banks tryckeri, som låg i banken vid Järntorget. Sedeltryckeriet flyttades flera gånger, och låg från 1900-talets början på Helgeandsholmen, 1930-talet till 1970 på Norr Mälarstrand och numera i Tumba, bredvid pappersfabriken. En allt mer tilltagande industrialisering och som följd därav rationalisering innebar att man från 1827 började slå mynten "i ring", som det heter, varigenom de blev fullständigt runda och fick en jämn rand. Den som hade ansvaret härför var överdirektören W Almroth, som efter studier i utlandet införde nya maskiner. Kanske var det denna förändring, som kom myndigheterna att 1832 flytta tillverkningen i Avesta till Stockholm, där sen ett nytt myntverk på Kungsholmen togs i bruk 1850. I och med myntreformen 1834 förändrades mycket av det ekonomiska klimatet. Myntet fick silvret som ryggrad och även om mycket av det invecklade i mynträkningen bestod, blev stabiliteten större. År 1855 var tiden mogen för en ny reform. Riksdaler specie delades i fyra delar och varje del kallades 1 riksdaler riksmynt - det var i själva verket den gamla riksdaler riksgälds som fick sin upphöjelse och indelades i 100 öre. Man myntade nu, förutom 4, 2 och 1 riksdaler riksmynt, också delarna 50, 25, 10, 5, 2, 1, ½ öre - de sista fyra nominalerna i brons, som väl ansågs mer slitstarkt än koppar. Dalpilarna försvann också, eftersom de hade angivit att kopparen till mynten kommit från Dalarna och Falu gruva. Omläggningen vållade naturligtvis litet bekymmer och huvudbry. En förnyad marknad för handböcker uppstod. Riksbanken följde givetvis med. Där hade man sedan 1830-talets mitt haft olikfärgade sedlar med valörerna såväl i riksdaler banko som i riksdaler specie och riksgälds. Nu kunde man lämna de första räkningarna och utge sedlar mellan 1.000 (sällsynta) och 1 riksdaler riksgälds. Men då vi 1914 på grund av metallbristen under första världskriget behövde enkronesedlar, tog man åter upp den formgivning som redan två gånger utbytts, och använde den för dessa enkronesedlar, de s k kotiorna; så benämnda, sägs det, för att någon en gång sålde en ko för ett antal sådana i tro att de var tior. De var alla försedda med de fyra riksståndens emblem, eftersom de skapats före 1866 (alltså före representationsreformen, då vi fick en riksdag med två kamrar) och var i vårt demokratiska land giltigt betalningsmedel till 1987. Myntreformstiden innebar också en förändring vad gäller sedlarna, såtillvida att dessa fick ett helt nytt utseende. Förfalskningarna alltid ett hot mot den normala mynt- och sedelutgivningen. Som ett led att motarbeta dessa sökte man göra sedlarnas tryck och framställning mer komplicerad för att försvåra förfalskarnas hantering. Under 1800-talet försvann dödsstraffet i princip - och alltså det yttersta straffet för sedelförfalskning - men knappast förfalskningarna. Privatbankerna Vi måste vidare observera, att ett slags privata sedlar hade börjat godtagas. Hade man ett konto i Rikets Ständers bank, så hade man också rätt att utställa anvisningar på detta. Sådana anvisningar kallades assignationer och gällde oftast på det fastställda minimibeloppet för sådana anvisningar: 20 riksdaler specie. Det tidiga 1800-talet kan visa upp en mängd sådana tryckta anvisningar, som ofta innebar överdragningar på kontot och konkurser som följd. Allra värst på detta område var emellertid de s k diskontokompanierna, en sorts bankbolag som hade vuxit upp på några ställen, delvis i statlig regi. Det allra svåraste exemplet kommer från Malmö, där diskontokompaniets genom vinglerier alltför länge fortsatta verksamhet 1817 ledde till den allvarligaste bankkrasch vårt land någonsin upplevt. Vi kan nu efteråt se att vårt land behövde ansvarskännande banker, bedrivna med sträng samhällskontroll i form av lagstiftning. De skulle snart komma. Privatbanker som grundats sedan 1831, då Skånska privatbanken i Ystad inrättades, gav också på vissa villkor ut sedlar. Inte mindre än trettio sedelutgivande banker följde den skånska banken, vilka alla utom en sköttes exemplariskt. I Vadstena skedde oegentligheter, varför banken fick läggas ned. Denna privata sedelutgivning vållade många debatter, men detta betalningsmedel innebar otvivelaktigt en förstärkning av vårt lands ekonomi och någon skada lär de knappast ha tillfogat landet. De tillverkades till en början huvudsakligen hos olika medlemmar av familjen Bagge: Jonas, sönerna Per och Jakob. En annan mycket anlitad sedeltryckare var P A Nyman, avliden i mitten av seklet. Med tiden trycktes en del sedlar utomlands, främst i England, några i USA. Om dessa privatbankssedlar är vidare att säga att de blev ganska populära, trots att de inte så sällan förfalskades. De i och för sig ganska stränga privatbankerna löste emellertid in de falska sedlarna, då man ju insåg, att ett motsatt förfarande skulle komma allmänheten att ta emot dem med största misstro. När Skånska privatbanken gav ut sina sedlar fanns inget tillstånd för dem att göra så. Myndigheterna ingrep emellertid inte, och när den tredje svenska privatbanken grundades 1835 - Stora Kopparbergs Läns och Bergslags Enskilda Bank - fanns i tillståndet för bankrörelsen en uttrycklig bestämmelse om att banken hade rätt att utge egna sedlar. För att sprida sedlarna - vilka ju i praktiken innebar ett räntefritt lån i speciemynt - reste tjänstemän omkring på landsbygden för att bedriva propaganda för de nya pengarna, och bankerna samarbetade för att sprida sedlarna så mycket som möjligt och på så sätt förlänga varaktigheten av det räntefria lånet. De formella invändningarna från statens sida mot denna form av bankrörelse var emellertid flera. Bankerna hade nästan alltid besvär att få sedlarna godtagna i den allmänna uppbörden. År 1868 började kampen mot sedelutgivningsrätten. Anledningen torde ha varit oviljan mot att enskilda kapitalister gjorde en vinst som borde komma staten tillgodo. 1878 beslöt riksdagen, att de enskilda bankerna inte skulle få ge ut sedlar på lägre valörer än 10 kr. 1879 drog man in femkronorssedlarna, men först 1897 började man dra in alla privatbankssedlar. Riksbanken blev kort därefter den enda sedelutgivande myndigheten i landet (1903). Vid det laget torde emellertid sedelutgivningen på det hela taget ha upphört att spela någon större roll för de enskilda bankerna. Under sina decennier hade privatbankssedlarna fått ett visst lokalromantiskt skimmer - Blenda hos Östergötlands Enskilda bank, Oden hos Uplands Enskilda bank och drottning Margareta hos Kalmars Enskilda bank, med flera. En annan nyhet i penningväsendet under 1800-talet var postväxeln. Den uppfanns, enligt vad Skandinaviska Enskilda banken säger, av A O Wallenberg. Sparbanksrörelsen uppstod tidigare (1820) och utvecklades snabbt till en landsomfattande rörelse, dock utan sedelutgivning på programmet. 1800-talets mitt var en bolagsbildningarnas, obligationslånens och växlarnas tid. Men sparbössorna ökade också och togs senare i bankernas tjänst för att öka sparandet. Möjligen tillkom de som mycket annat i viss utsträckning efter utländsk förebild. Reklamen sökte sig mot seklets slut nya former, observerade sedlarna och använde sedelliknande reklamblad, som ledde till både avsiktliga och oavsiktliga förväxlingar och så småningom förbjöds. Leksaksmynt framställdes också hos bl a en tysk firma men gjordes avsiktligt mycket mindre än originalen. En mycket speciell och i tiden begränsad företeelse var utgivningen av 1 carolin (Karl XV). Denna var likställd med 10 francs i guld, ett mynt som uppstått i Frankrike och gällde inom den latinska myntunionen (en sammanslutning av Frankrike, Spanien, Schweiz och Italien). Unionen upphörde i realiteten efter det fransk-tyska kriget 1870-1871. Initiativtagare till detta mynt var A O Wallenberg, som hoppats på en svensk anslutning till denna union, en föregångare till EMU; det utgavs emellertid endast mellan åren 1868 och 1872. Från guldmyntfot till papper År 1873 ingicks mellan Sverige och Danmark, något senare Norge, en myntunion, liksom hos oss baserad på decimalsystemet och med guldmyntfot. Kronan blev i alla länderna huvudenheten. Det blev alltså samma räknesystem som vi fortfarande har, bortsett från den lilla detaljen att vi på grund av inflationen avskaffat de den gången nödvändiga lägsta valörerna och - något viktigare - att vi sedan hösten 1931 frånträtt guldmyntfoten. Detta onödiggjorde givetvis den reguljära guldmyntningen, som sista gången förekom 1925 hos oss. Däremot tilltog avsevärt präglingen av jubileums- och minnesmynt, som dessförinnan bestått av två riksdalrar - 1721 och 1821 - med minnet av Gustav Vasas befrielseverk som påtaglig orsak. Oscar II hann med två jubileumstvåkronor, 1897 och 1907; Gustav V inte mindre än tre, 1921, 1932 och 1938, vartill kom en jubileumsfemma i 90% silver 1935. För Gustav VI Adolf slogs fyra jubileumsfemmor - 1952, 1959, 1962 och 1966 - vartill fogades en jubileumstia 1972. Under Carl XVI Gustaf har hittills utgivits jubileumsmynt om 50 kr 1975 och 1976 samt om 200 kr 1980 och 1983 och 100 kr 1983 och 1984, numera varje år som 1.000 kr i guld och 200 kr silver. Lägger vi därtill ett par sedlar av jubileumskaraktär såväl till Gustav V:s 90-årsdag 1948 som till Riksbankens 300-årsjubileum 1968 blir det en hel del. Det här är ju lovvärda försök att på ett framgångsrikt sätt dra pengar till statskassan. Men andra drag i myntbilden ska också beröras. År 1942 sänktes silverhalten i alla silvermynt till 40% för att totalt försvinna 1968 (utom 5 kr t o m 1971). Den nya myntlagen, gällande från 1972, saknar helt värdemynt, guld och silver är reserverat för minnesmynten. Riksbanken började 1873 att utge sedlar i kronvalörer, först med användande av den gamla formgivningen och sen - efter en kort mellanperiod med nya typer som aldrig slog igenom - med de s k Moder Svea/Gustav Vasasedlarna (1890), som var mycket omtyckta och stannade kvar till relativt nyligen (den sista valören, 100 kr, byttes ut från 1966. De avlöstes av de sedlar som nyss blev ogiltiga (1998/1999) och dessa i sin tur av nuvarande typer. Hur länge de ska gälla beror på när och om Sverige ansluter sig till EMU och godtar euron. Myntverket Myntverket flyttade sommaren 1974 från Stockholm till Eskilstuna. Då hade justeringsverksamheten redan avskilts och lagts under ett nytt, också utflyttat, verk. Myntoch medaljämnen gjorde man inte längre själv utan köpte dem färdiga från tillverkare inom och utom Sverige. Carl XVI Gustafs nya mynt utkom först 1976 (med undantag av jubileumsmyntet 1975) och fram till dess slog man behövliga valörer med årtalet 1973 från Gustav VI Adolf. Myntverket hade sedan 995 sorterat under kungen, på senare år genom finansdepartementet. Sommaren 1986 bildade man ett bolag, helägt av Riksbanken, AB Tumba Bruk/Myntverket, dock utan att flytta mynttillverkningen, som ligger i Eskilstuna. I stället för myntdirektör har man en platschef; bolagets chef (VD) sitter i Tumba. Finansdepartementets direkta befattning med våra pengar har därigenom helt upphört (sedlarna har ju alltid sorterat under Riksbanken). Ett samhälle nästan utan pengar I sedlarnas ställe började checkerna spela allt större roll, låt vara att de till en början åtminstone av bankerna kallades för sola växlar. Själva växlarna tilltog också kraftigt antal, omgivna med en ödesmättad men stundom humoristisk nimbus, till vilket bruket av dessa inom studentkretsar avsevärt bidrog. De skulle så småningom minska i antal och skimret helt försvinna. Orsaken härtill, säger bankerna, är flerfaldig. Dagens konsumentlag och nutida banker ser med ovilja på växlarna; studentlån och studentlöner har trätt i deras ställe och datorerna trivs inte alls med dem. Under 1900-talets början upplevde Sverige en stark koncentration av affärsbanker. Mot ett hundratal vid sekelskiftet existerar idag ett fåtal. I gengäld har t ex försäkringsbolagen skapat egna banker och utländska bankinstitut öppnat kontor. Myntstycket har under de sista femtio åren blivit något som i inflationstider allt mindre lånar sig till sparande. Detta beror givetvis främst på den kraftigt accelererande inflationen - de senaste åren dock obetydlig - där mynten så att säga inte hunnit med. Det gör man sedan tiden efter första världskriget betydligt hellre på bankräkning, även om det inte kan förnekas att många fram till dessa dagar ibland har sparat "på kistbotten" med hjälp av sedlar, men märkligt nog mera sällan i guld- eller silvermynt, åtminstone i Sverige. (Vi tänker givetvis på allvarligt sparande på längre sikt.) Men mynten fick också en ny användning. Ett nytt sätt att förvärva allehanda varor, ja till och med gå på restaurang under en kort period, erbjöd automaterna, som tillkom omkring år 1900. De har sen alltmer byggts ut, inte minst till spelautomater, som ansetts så farliga för folkmoralen ("enarmade banditer") att de förbjudits för alla utom dem, som reser till Åland och längre bort belägna orter. Related products © Copyright 2022 - Mynthuset Sverige AB